felicia...
HAHAHAHAH FYFAN VA PINSAM DU ÄR
HAHAHAHAHAH NEJ SHIT
<3 love u ändå.....
Hej! Jag har läst dina texter om ditt liv och hur du mår osv.
haha asså jag bah kommer här som värsta randoma personen och så. Men hoppas det Inte gör nått,
Men det du Skriver om bl.a. "varje morgon är jag orolig, deppar, mobbad, kallas anorexiabarn"
Jag vet hur det känns, tro mig
När jag gick i 3an tyckte jag ja va så tjock att jag började träna och slutade äta godis, läsk, chips osv. På två år blev jag normalviktig. Mina föräldrar har knappt brytt sig om vad och var jag åt. jag har tagit tag i allt själv.
En dag i 6:an gjorde min kille slut. Han sa att jag var "för fet igen" under samma månad dom min syster oxå, hon blev bara 16,
Och jag blev så jävla ledsen, jag vet inte varför men jag blev rädd oxå... Jag slutade äta, det enda jag åt/drack va godis och coca cola. Som sagt, mina föräldrar brydde sej inte,
Det tog bara två månader innan jag fick veta konsekvenserna,
Min idrottslärare gick fram till mig och frågade "äter du verkligen hemma?" jag svarade "ja, klart" och sprang därifrån.
En dag hade han tydligen ringt vårdcentralen och berättat om mig, dom bad mej komma dit
Den dagen var hemsk. Jag hade fått reda på att jag hade anorexia. Det var i början av 7:an. Jag lades in på lassarettet och mina klasskompisar märkte nog inte att jag var borta. 3 månader låg jag där.
En dag frågade en min lärare högt i klassen;
"när var Sara här sist? Var Är hon igentligen?"
Läraren svarade, "jo, hon ville helst inte att ni skulle veta, men hon ligger på sjukhuset och har fått anorexia, ni måste vara snälla mot henne när hon kommer tillbaka. Ni förstår, dethär är en livsfarlig sjukdom"
De flesta började skratta och vissa brydde sig inte alls, förutom en. Joseph. Killen jag var ihop med.. Han fick jävligt mke skuldkännslor över att han kallade mej "fet".
Efter ett tag kom jag tillbaka till skolan. Den första dagen var hemsk, speciellt morgonen. Jag vaknade med en stor klump i magen och grät, hallå, tänk om nån hade fått veta?
Jag gick till garderoben, tog fram en stoooor tjocktröja som var min systers gammle, och ett par pösiga joggingbyxor, jag ville se "tjockare" ut.
När jag kom till skolan blev jag illamående. Och så glodde alla och det blev knäpptyst, plötsliqt skrek ngn
"DÄR ÄR JU ANOREXIABARNET" och alla började skratta,
Så är det än idag, men jag fortsätter kämpa, för min systers skull,
Som tur är flyttade en nytt tjej hit och vi blev snabbt vänner, hon accepterade mig för den jag är,
Pamela, skit i dom andra idioterna, dom är inte värda din uppmärksamhet!!
Iaf, dom som kallar dej anorexiabarn borde först ta reda på. Vad anorexia är,
Sköt om dig, och ha en fantastisk dag!
Jag vet att du kanske inte bryr dej ett dugg! Men kämpa! Nå toppen!
